måndag 21 februari 2011

Film genom generationer


Filmintresset går i arv. Skapande eller betraktande. Här film av Molly Bergström som levandegör sin farfars filmkärlek på egen film gjord som studieuppgift på Katrinebergs Folhögskola.

fredag 19 november 2010

EN KVÄLL PÅ NK

Härom kvällen var jag på NK:s bokavdelning tillsammans med Nils Petter Sundgren och vi talade om våra höstböcker.

Nils Petter har skrivit ”Inte bara bio”, en nöjsam och upplysande självbiografi om ett långt liv i filmens och televisionens värld, eller ska vi kalla det ”tjänst”. Min egen bok ”Hollywood Guldåldern” kan i sammanhanget kanske kallas Bara bio. Vi improviserade ett samtal inför ett imponerande stort auditorum, sen själva varuhuset stängt. På första raden satt vår jämngamle chefredaktör Bo Strömstedt och lyssnade tillsammans med sin hustru Margareta. Jag upplevde deras närvaro med en sorts gripenhet. Och kunde berätta, riktat till Bo, att jag lärt mej skriva på Expressen så att mina recensioner inte gick att redigera; om man strök en mening skulle hela stycken rasa. Detta gäller fortfarande, i min bok.

Så arbetade också John Ford, en av gudarna i Hollywood. Han avskydde efterarbetet i klipprummet och föredrog att efter avslutad inspelning dra sig tillbaka till sin stora skonare och läsa böcker och dricka whisky. Därför redigerade han film i kameran och lämnade få eller inga alternativ till sina klippare. De hade bara att skruva ihop scenerna till en film.

Nils Petter och jag fann att vi var lika gamla, med en månads skillnad till min fördel eller möjligen nackdel. Vi såg båda ljuset på Södra BB, mitt emellan våra hem, mitt på Maria Prästgårdsgata och hans - under själva barndomen - på Wollmar Yxkullsgatan. Vi kunde nu, under vårt alltför korta samtal på NK, vandra Hornsgatan från Ringvägen till Götgatan och finna att  våra första biografer inte längre var biografer (Garbio är nu Folkoperan) eller inte alls finns, som Strix, Rixi och Ripp. Nils Petter flyttade till Östermalm och fick där samma biostråk som tio år tidigare Ingmar Bergman: Fågel Blå, Mascot, Maxim osv. Sen nämnde vi med värme Gunnar Oldin som dog så tidigt. Nils Petter efterträdde honom som filmkrönikör på TV. Han skildrar sin långa tid inte minst som filmköpare på de två statliga filmkanalerna, i den ena med min gamle arbetskompis (på Arbetaren) Örjan Wallqvist som chef. Det ger hans bok en speciell dokumentär kraft, som yrkesmemoar.

Sen var det plötsligt slut och jag upplevde att publiken tyckte att det gått lika fort som vi själva framme vid vår delade mikrofon. Ett femtontal böcker fick jag signera, en till min gamla polare på Expressen Jonas Sima och en till en mycket ung man som hette Jacob och bläddrade i min bok som den vore lite helig, kanske ett föredöme i drömmen om att skriva om eller rent av göra film.

torsdag 28 oktober 2010

Stumfilm till musik

Min kontakt vid GöteborgsOperan meddelar, frestande, att man i månadsskiftet mars/april nästa år visar den tyska stumfilmen Rosenkavaljeren med specialredigerad musik av Richard Strauss själv, spelad av Göteborgs symfoniker. Det här är inte något nytt. Jag tror att det i modern tid började med visningar av Abel Gances stora stumfilm Napoleon till nyskriven musik för symfoniorkester.

Rosenkavaljeren är från 1925 och jag visste inte ens att den fanns bevarad. Den är gjord av Robert Wiene, en av den tyska filmexpressionismens pionjärer, inskriven i filmhistorien med Doktor Caligaris kabinett från 1919 och mästaren bakom en annan klassisk skräckis, Orleacs händer några år senare, båda med Conrad Veit, senare i Casablanca.

Att göra stumfilm av opera låter halsbrytande. Men då, strax innan dialog och sång övertog filmkonsten, gick man till verket i det trygga medvetandet att de stora biopalatsen hade egna orkestrar för att lyfta känslorna på vita duken. I fallet Rosenkavaljeren, en opera som Richard Strauss skrev för premiär 1912 hade man kompositören själv med i båten och han sammanställde beredvilligt en svit ur sin opera, med inslag av musik från andra egna verk; jag läser att han även komponerade en ny marsch för en scen i filmen. Han var alltså djupt engagerad i projektet och dirigerade själv orkestern när filmen hade urpremiär på Semperoperan i Dresden.

Mer vet jag inte just nu. Men fallet är ytterligare ett exempel på vad jag försökt beskriva i min bok HOLLYWOOD GULDÅLDERN. Den korta stumfilmsepoken skapade en konstart i sig, nära besläktad med musik som i alla sammanhang fanns med i helheten, med symfoniorkestrar i de stora palatsen och en ensam pianist i de små.

Dessutom äger det här evenemanget rum växelvis med GöteborgsOperans uppsättning av Andrew Lloyd Webbers Sunset Boulevard och i operashopen finns även nästa år min bok till försäljning.

tisdag 19 oktober 2010

OM ÅRETS AUGUSTPRIS

Det är uppseendeväckande att Henrik Berggrens stora biografi om Olof Palme och hans tid inte nominerats till Augustpriset för årets fackbok.
För snart 25 år sedan fick Per Gedin, Ebbe Carlsson  och jag av Svenska Förläggareföringens styrelse uppdraget att skapa ett stort svenskt litteraturpris efter internationell modell. Vårt förslag antogs och förverkligades. Enda ändringen skedde efter bara ett år - priset delades i tre kategorier (skönlitteratur, barn- och ungdomsböcker samt fackböcker, en jury för varje kategori med uppdrag att nominera sex böcker för senare final med pristagare). Augustpriset etablerades snabbt och blev i media snart kallat ”det prestigefyllda” Augustpriset. Med all rätt.

Juryn för årets fackbokspris har haft att ta ställning till 139 böcker, enligt reglerna anmälda av sina respektive förlag. August är som Oscar. De sex nominerade  böckerna i varje grupp får en skjuts på marknaden i halvannan månad innan prisvinnarna tar över uppmärksamheten i lagom tid till julhandeln. Ett positivt jurybeslut kan mer än fördubbla en normal försäljning. Det var också så vi tänkte den gången för ett kvartssekel sen, Per, Ebbe och jag. Kommersiellt, sa man i finrummen.

I år kan jag med utgivningen av min Hollywoodbok tala i egen sak. Jag finns inte med bland de sex utvalda och missar därmed mitt livs både första och enda chans att bli nominerad till det pris jag varit med om att skapa. Lite förargligt. Men besviken - nej. Kanske förvånad, med tanke på att den offentligt kallats ”höstens härligaste bok” av Staffan Heimerson, som kan det mesta om journalistiska bravader. Men inte hade jag velat vara på en lista som saknade Henrik Berggrens namn och hans stora bok. Att den inte blivit nominerad talar inte väl om juryns ambitioner och kompetens och bör kanske få Förläggareföreningen att ta sig en funderare hur man i framtiden söker jurymedlemmar till det viktiga grundläggande arbetet för August.

fredag 15 oktober 2010

Sunset Boulevard på Göteborgsoperan

På nyåret 1995 flög jag och min dotter Marika till New York för att gå på teater. Vi hann med två musicaler på Broadway - en nyuppsättning i stor skala av Jerome Kerns Teaterbåten, i viss mån basen för hela genren. Och Andrew Lloyd Webbers färska Sunset Boulevard, med stor trohet och respekt baserad på Billy Wilders film från 1950 och med Glenn Close i huvudrollen.

Jag hade väl min bok Hollywood Guldåldern i bakhuvudet redan då och ingen film är mer central för ämnet än just Sunset Boulevard, med sin skildring av filmstadens drömmar, illusioner och tidsåldrar, allt symboliserat av Norma Desmond, den åldrade stumfilmsstjärnan som i sitt spökslott drömmer om att göra come back som Salome. Slår man upp bokens titelsida är den komponerad med en motstående bild av Gloria Swanson (filmens Norma Desmond) som visar en av sin ungdoms filmer för William Holden. I ljuset från projektorn yttrar hon, odödligt: ”JAG är stor. Det är filmerna som blivit mindre!”

Nu kommer musikalen till GöteborgsOperan i helgen, med full orkester och flera av teaterns artister i elden. Jag har skrivit ett nytt miniporträtt av Swanson/ Desmond i programhäftet och ett stycke om Erich von Stroheim citeras ur boken, som finns att köpa i operahusets butik i foajén. Det ges rika tillfällen. GöteborgsOperan spelar sin version 82 gånger, ända in i april nästa vår.

måndag 11 oktober 2010

Båten mot strömmen med Lasse Bergström!

Gunnar Bergdahl la grunden för Göteborgs filmfestival där han även 
sysslade med förtjänstfullt förläggeri, bland annat den tidigare 
nämnda En liten bok om Hasse. Nu är han kutlruredaktör i Helsingborg 
och skriver om min bok:
”Den allra sista meningen i Scott Fitzgeralds klassiska roman "Den store Gatsby" om ett amerikanskt 1920-tal har evigt liv: "Så strävar vi fram som båtar mot strömmen, ständigt drivna tillbaka mot det förgångna".
Ack ja. Jag tänker på den där vemodiga slutmeningen i den där vemodiga romanen när jag läser Lasse Bergströms nyutkomna bok "Hollywood Guldåldern" (Norstedts).


Lasse Bergström var under många år Expressens främste filmkritiker. Sedan blev han förlagsredaktör på Norstedts och såg till att Ingmar Bergmans manuskript och självbiografi kom till stånd. Inte bara så - han skrev tillsammans med den store IB dennes "Bilder" där de kommenterade alla hans filmer och såg under sin förlagsverksamhet på många sätt till att filmhistorien fick sin bokliga genomlysning.


Nu har Bergström likt en båt mot strömmen vänt tillbaka till filmens rotsystem. Med innerlig kärlek och en lätthet i anslaget börjar han med en "Entré" och ett "Förspel" för att dyka ner i stumfilmstiden med den store Griffith, han skildrar såväl Victor Sjöströms som Murnaus och Stroheims amerikanska 20-tal och tar sig fram i en självsnitslad bana genom 1900-talets filmhistoria med blicken riktad mot drömfabrikens 30-tal. För övrigt med just Ingmar Bergman som återkommande sällskap.


Buster Keaton, Harald Lloyd, Chaplin, Disney och de andra som gjorde denna soliga plats - klimatet gav goda ljusförhållanden för filminspelning och var behagligt även i andra avseenden - vid Stilla havskusten till filmens absoluta domkyrka får sina kapitel.


I reflektionsrika och rikt illustrerade mini-essäer sätter han in de stora namnen i tid och tradition. Själv ryser jag av välbehag när jag får läsa om Billy Wilder som gjorde "Double Indemnity", skapade hela film noir-genren och gjorde upp med Hollywood och dess guldålder med sin fantastiska "Sunset Boulevard" 1950.


Bergströms bok är en snabbverkande medicin i tider då guldåldern för länge sedan övergått till en huvudvärksframkallande ström av tredimensionellt trams.

Veckans premiärer i Helsingborg ger syn för sägen. Ta istället båten mot strömmen tillsammans med Lasse Bergström! ”
©Landskrona Posten -  2010-09-17  
Det är inspirerat, men jag vill gärna framhålla att jag under  det långa arbetet  med HOLLYWOOD GULDÅLDERN hela tiden försökte undvika jämförelser med nyare filmer. Det fanns tillfällen, som t ex David O Selznicks cinemascopemelodram FARVÄL TILL VAPEN, i alla avseenden underlägsen den första version av Frank Borzage som jag skriver utförligt om. Privat, så att säga, håller jag ofta med Gunnar Bergdahl.

onsdag 29 september 2010

”Höstens härligaste bok”

”Jag läser just nu ...
… höstens härligaste bok, ”Hollywood: Guldåren” av den nu 81-årige evige filmkritikern Lasse Bergström. Ett pärlband av biografier, anekdoter och oneliners om Billy Wilder och Chaplin, Garbo, Raymond Chandler, John Wayne, Orson Welles, Ingrid Bergman, Cecil B DeMille, Marilyn Monroe, Hitchcock och flera hundra till. Den ende jag saknar är Tarzan.”
Staffan Heimerson, Aftonbladet 100927
Jag har en tidig relation till Aftonbladet. I slutet av 1940-talet, när jag var gymnasist i Södra Latin skickade (märkligt nog) tidningens kulturchef, den legendariske Allan Fagerström, mig tilll Paris med ett förskott på fickan för att skriva om staden som då, med nyöppnade gränser, var alla unga intellektuellas drömmål. Det var bara några år efter kriget och från min tredjeklasskupé kunde jag se samma tyska ruinlandskap som Stig Dagerman nyss rapporterat från i Tysk höst. De blev den bästa av fyra  artiklar på Fagerströms kultursida. De övriga tre försökte skildra Paris i nytt ljus: en hopplös uppgift.

Sedan blev det Expressen för resten av yrkeslivet.. Men på min blogg finns ingenting att citera därifrån. Medan Aftonbladet, konkurrenten och forum för min bäste vän under många år, filmkritikern Jurgen Schildt, sänder ut vänliga budskap om min bok, dels av Ingalill Mosander, som under många år skrivit om bokmarknaden som en källa för allmängiltiga NYHETER. Dels av Staffan Heimerson, en av de stora svenska reportrarna, nu med egen kulumn:

”En kärleksfull nostalgitripp för alla filmälskare. Med kunskapen hos en spränglärd professor och lättheten hos en skicklig journalist lotsar han oss genom den amerikanska filmindustrins storhetstid. Vi får en fascinerande inblick bakom och framför kulisserna, och vi möter dem alla: Chaplin, Billy Wilder, MArylin MOnroe, Cary Grant, Audrey Hepburn …”

onsdag 15 september 2010

”Generös genomgång av drömfabrikens stora år”

Astrid Söderbergh Widding, bemärkt filmvetare, är generös mot min bok utom när det gäller längden på hennes recension. Det tog mig en halv dag att upptäcka den längst upp till höger på ett uppslag dominerat av biografin över Gösta Ekman (som är värd all uppmärksamhet och då menar jag artisten, inte boken om honom).
”I en SvD-intervju inför 70-årsdagen avslöjade filmkritikern Lasse Bergström att han stod i begrepp att skriva en bok om Hollywoodfilmen. Den har nu förverkligats, under titeln ”Hollywood, guldåldern” (Norstedts, 470 s.). En diger lunta som sig bör när det handlar om en så produktiv period som 30–40- talet i amerikansk film. Det är ingen klassisk filmhistoria, och heller inte en personlig minnesbok, men fastmer en brett tecknad bild av drömfabrikens stora år. Ömsom får handlingen i en enstaka film, ömsom verkliga eller fiktiva gestalter träda fram ur skuggornas rike. Bergström själv är djupt förtrogen med sitt ämne. Han har gjort filmerna till sina under en lång följd av år och delar nu generöst med sig av kärleken till mediet. Det är en bok som lockar också läsaren att se och se om filmhistorien.

Två dussin rader, en notis i understreckarnas tidning!
Speciellt glad blir jag över Söderbergh Widdings slutrader eftersom ambitionen med min Hollywood Guldåldern just varit att locka läsarna tillbaka till filmerna och filmhistorien. Om nu läsarna i går upptäckte den beskedligt placerade notisen.

Två påpekanden dock. ASW kallar boken en diger lunta utan att nämna att den är rikt och unikt illustrerad, vilket påverkat omfånget. Och hon förminskar ämnets bredd när hon påstår att den handlar om 30-40-talet i amerikansk film. Första tredjedelen av boken behandlar faktiskt - kärleksfullt - stumfilmsepoken, från tidiga Griffithfilmer till Murnaus sköna svanesång Sunrise. Påpekandet är med andra ord inte adekvat, lika litet som Helena Lindblads tidigare konstaterande (i Dagens Nyheter) att bokens epilog lockat henne, när hon syftar på vad jag kallat förspel, alltså prologen.

Detta leder mig tillbaka till recensionen av Gösta Ekman-boken. Där skriver recensenten Erik Bergqvist att Ekmans pappa - alltså Hasse Ekman - ”var en tämligen sorglös artist som huvudsakligen ägnat sig åt att regissera och agera i filmer av lättare typ”. 

Inför detta bör Astrid Söderbergh Widding rysa. Hasse Ekman med filmer som Banketten och Flicka och hyacinter var i sina bästa stunder en av efterkrigstidens stora filmskapare, i samma liga som Ingmar Bergman och Alf Sjöberg. Se Leif Furhammars bidrag till ”En liten bok om Hasse” 1993.